0
0 Comments

Jag orkar inte leva mer. Jag vill att livet ska ta slut. Det enda  som stoppar mig är rädsla för att misslyckas och skuldkänslor mot min familj. Jag vill inte såra dem. Jag önskar att jag aldrig fötts. Jag vet inte vad jag ska göra. I mitt huvud ser jag mig själv kasta mig framför ett tåg, svälja en massa tabletter eller skära upp handlederna så blodet sprutar. Jag ser mig själ ta livet av mig om och om igen. Jag tror inte det kommer hända men jag känner mig inte säker. Jag har gjort mycket mot mig själv som jag innan aldrig trott att jag skulle göra.

Jag har haft anorexi och misshandlat min kropp genom svält och överdriven träning.  Det är bättre med ätstörningen nu. Jag är inte frisk men det är bättre. När maten börjat funka bättre har jag börjat skära mig istället. Mycket ätstörningsvård går ut på att du ska upp till en normal vikt och sedan ska allt vara bra. Det är en skit ide. Är man inlagd för en ätstörning vill man inget annat än att bli utskriven. Många planerar redan under inläggnings perioden att de ska gå ner i vikt så fort de kommer ut. När jag blev utskriven till öppen vård mådde jag verkligen inte bra men jag var fruktansvärt trött på ätstörningen så jag började hantera ångesten med ett självskadebeteende istället. Jag har lidit av ångest långt innan anorexin och under alla år med ätstörning har jag också vart mycket deprimerad.

Livet känns helt ohanterbart. Det enda som jag att jag känner en liten liten gnutta hopp är att jag väntar på utredning angående autismspektrum. Kanske kan det få saker att fall på plats. Det känns som ett sista försök. Jag är bara rädd att jag inte ska orka dit. Jag är rädd för mig själv.