0
0 Comments

Jag har försökt ta mitt liv ett flertal gånger men misslyckats, och aldrig, nej; ALDRIG har jag ångrat mig efteråt. Aldrig har jag känt mig glad över att jag har överlevt. Istället har jag bara varit oerhört förtvivlad och besviken på mig själv efteråt. Jag har fått all hjälp som man kan få inom psykiatrin, jag har en kärleksfull familj, jag har haft en bra uppväxt, jag befinner mig inte någon särskilt jobbig situation av något slag osv. men nej, ingenting får mig att vilja leva. Jag har levt med självmordstankar i tjugo års tid och jag vet att mitt liv kommer sluta i självmord. Jag tror absolut att livet kan bli bättre längre fram i tiden men jag vill ändå ta mitt liv. Livet är ju verkligen inte värt att kämpa för. Varför ska man kämpa när man kan ge upp? Livet är inte min grej och det har aldrig varit det, och att jag har hållit mig i liv så många år som jag ändå har gjort har bara varit för familjens skull. Jag har fortsatt leva bara för att DE ska ha det bra men själv har jag mått uselt hela tiden. Det är faktiskt på tiden att det är JAG som får vara egoistisk nu och få komma bort ifrån det här skiteländet till liv. De anhöriga klarar sig (och annars får väl de också ta sina liv då). Jag har en arbetat fram en ny självmordsplan och denna gång kommer det inte gå att misslyckas med planen. Hej, döden! Snart kommer jag till dig!!! Åh, vad jag längtar men för familjens skull väntar jag till efter jul.