0
0 Comments

Jag är inne på det 8e året av rent helvete, hoppades att det skulle ta slut efter 7 år men icke. Min hund dog dagen innan min student, alla vänner flyttade då också. Jag gick upp över 20 kilo pga mina p-piller och sen var jag för fet för att byta och slutar jag med dom så får jag så obeskrivliga smärtor som inte går att leva med. Ingen läkare bryr sig. Har haft problem med huvudvärk i 10 år. Ingen läkare bryr sig om det heller. Försökte desperat ta körkort trots en inkompetent körskola, betalade dyrt men misslyckades ändå. Till slut gav jag upp. Började studera men kände mig tvungen att hoppa av när min mamma höll på att gå in i väggen när min morbror dog efter en lång tids sjukdom, vi fick då veta att han skrivit ett testamente och lämnat allt som tillhörde min mormor och morfar (inklusive fotoalbum och filmer på mig och min syster) till hans godemans barn… Några som han inte kände. Och allt gick ju åt helvete, vi förlorade allt och jag började känna hat mot inte bara min döda morbror utan hela den sidan av släkten. Utom mamma då. Jag trodde inte sån orättvisa kunde ske! Och jag förlorade mina studier,  när jag skulle börja igen så fick jag veta att jag inte skulle få något studiebidrag och jag hade inte råd att fortsätta. Under den här rättsliga processen så fick vi ingen hjälp av advokaterna, kommunen eller inte ens min pappa och syster lyfte ett finger! Jag jobbade extra och det var kul i någon månad  tills vi fick en ny chef. En riktig skitstövel till slavdrivare. Nu har det gått 3 år sen dess och jag har absolut inte råd att studera, hatar mitt jobb så innerligt att jag mår jättedåligt varje dag, hatar fortfarande min morbror så mycket att jag vägrar röra hans grav som han delar med mormor och morfar som jag inte ens vill tänka på för då känner jag bara sorg och framförallt ilska. Jag känner mig som en stor besvikelse för alla i min närhet. Min syster, som aldrig gjort några uppoffringar, har ett bra och framgångsrikt liv, men för mig som offrade allt för min mammas skull blir ständigt straffad och vad jag än gör så går det åt helvete. Nu har jag drabbats av anfall när jag sover, epilepsi liknande, och jag drömmer om min morbror och huset som min morfar byggde med sina egna händer. Och jag vaknar ständigt olyckligt påmind när jag bara vill glömma! Fler saker har hänt men jag orkar inte skriva allt här och nu… Kommer det någonsin vända?! Jag har aldrig varit så nära självmord som jag är nu,  orkar inte mer olycka och fler besvikelser. Jag är en bra person, jag bryr mig om folk men det känns som att “någon där uppe” verkligen hatar mig. Jag lever i ett helvete som bara tär på mig och det blir värre varje dag! Snart rinner bägaren över.